användarnamn
lösenord

efter skribent

eller datum

välj datum

Publicerad: 23 maj 2010 17:12

Sveriges statsministrar under 100 år

En del påstår att Sveriges historia är våra kungars historia, men under 1900-talet när monarkins makt blir till i princip ingenting är det hög tid att syna våra statsministrar sedan begynnelsen.

I verket "Sveriges statsministrar under 100 år", utgiven på Albert Bonniers förlag, har 22 författare tecknat sina porträtt av våra svenska statsministrar. Från liberalen Karl Staff till dagens moderate Fredrik Reinfeldt.

Kunskapskanalen har gjort tv av böckerna och valt att porträttera 9 av de 22 statsministrarna i en serie.

Aftonbladets tidigare chefredaktör Rolf Alsing har skrivit boken om Tage Erlander, socialdemokratisk statsminister 1946-1969.

Den betydelse Erlander hade för för Sverige var stor och han var en pragmatisk politiker med en stor förståelse också för den liberala ideologin.

Han kom från ett hem med liberala rötter och hans stora engagemang rörde framför allt skapandet av välfärdsstaten Sverige.

Under Erlanders regeringsperiod saknades det ett starkt missnöjesparti i Sveriges riksdag, något som Socialdemokraterna inte behövde ta hänsyn till.

Främlingsfientliga tankar har haft svårt att få fotfäste och det finns egentligen inget bra svar på den frågan.
 
Redan under Socialdemokraternas långa regeringstid sågs Sverige som ett föregångsland. 

Ett harmoniskt land, få strejker än de flesta andra länder och Tage Erlander bidrog till den bilden, även om han aldrig blev känd som utrikespolitiker.

I dag några månader kvar till valet suckar många över att partierna är för mycket lika varandra. 

Endast fyra kvinnliga författare har man lyckats skrapa ihop, vilket i sin tur för tanken till vilket underligt land Sverige är. Jämlikast i världen, men inte en enda gång under hundra år en kvinnlig ledare.

Klas Eklunds bok om Olof Palme är ganska representativ för bonniersatsningen och författaren har ett snårigt förhållande till föremålet i sin biografi.

Under Palmes sista år vid makten fungerade han som rådgivare och talskrivare, men av detta märks nästan ingenting i boken och den som förväntar sig ett intimt porträtt av Palme kommer att bli besviken. 

Den röda tråden i boken är att Olof Palme gör karriär och formar sin världsbild under efterkrigsårens ekonomiska uppsving och tilltagande vänstervindar, men att han har otur. Just som han griper ordförandeklubban, skriver Eklund, vänder den långa vågen nedåt.

Olof Palme dominerade svensk politik i över två decennier. Han var den förste moderne mediepolitikern, en karismatiskpersonlighet, sin tids främste retoriker och sitt partis ledande ideolog, men också en praktisk problemknäckare, febrilt verksam inom rader av politikområden.

Palme var drivande i att bygga upp välfärdsstaten under 1960- och 1970-talen. Hans första regeringsperiod, 1969–1976, kan ses som vänsterpolitikens och välfärdsårens kulmen.

Sjuttiotalet blir en lång och plågsam kamp mot ekonomiska kriser vilkas allvar Palme aldrig förstår. När han under den första regeringsperioden fortsätter att driva sextiotalets vänsterpolitik kör regeringen i diket. Val förloras. Sveriges ekonomi försämras. Rosornas krig bryter så småningom ut.

Palme blir i Eklunds ögon de ständiga misslyckandenas politiker. Författaren gör ingen hemlighet av att hans egna politiska sympatier numera ligger åt höger, eller av att han i grunden känner sig främmande för Palmes temperament och intellektuella läggning.

Få svenska politiker har varit så kontroversiella som Olof Palme. Han var älskad av sina egna, avskydd av många motståndare. Det ännu olösta mordet på honom blev ett nationellt trauma, som under lång tid skymde hans politiska gärning.

1920-talet är den stora öppenhetens tid. Högern hade till sist gett upp försöken att bevara den graderade rösträtten och Socialdemokraterna hade bestämt sig för den reformistiska vägen.

”Motviljan mot borgerlig demokrati och parlamentarism var fortfarande utbredd” inom socialdemokratin, konstaterar historikern Lars Ilshammar i sitt bidrag om Hjalmar Branting, men revolutionärerna blev en snabbt krympande minoritet.

I riksdagsvalet 1921 tillämpades allmän och lika rösträtt för första gången. Demokratin hade blivit hela folkets egendom, och nu var frågan vad den skulle användas till.

I händelsernas centrum fanns ofta den slipade C G Ekman, vars porträtt tecknas av Per T Ohlsson som tillsammans med Mats Bergstrand också har varit huvudredaktör för projektet. Partierna var inte fixerade i block som idag utan liberalerna satt i mitten och gjorde upp åt olika håll.

Man reformerade skolan och fattade 1925 års olyckliga försvarsbeslut ihop med S, och man stiftade lag om kollektivavtal och arbetsdomstol med högern under ursinnig vänsterkritik.

Det skars tänder över minoritetsregerandet och den fingerfärdige Ekman, men det gick ändå att nå resultat och hantera samhällsproblem. Däremot gick det inte att göra upp grandiosa planer på samhällsomvandling och systematiskt förverkliga dem.

Å andra sidan fanns avundsvärt nog ingen tro på politiken som social ingenjörskonst, och de hoppande majoriteterna gjorde att ingen gruppering utom kommunisterna blev utestängd från beslutsfattandet.
 
På så sätt känns 1920-talsdemokratin ytterst attraktiv jämfört med det monolitiska S-styret från 1930-talets början till 1970-talets slut.

Sverige hade blivit en välfärdsstat i alla fall och med större borgerlig medverkan hade politiken kunnat bli bättre på att se individen, bejaka småföretagsamhet och mångfald och göra skillnad på stat, fack och parti. Den svenska modellen hade blivit lika svensk men inte lika socialdemokratisk.

 



Chefredaktören

Kommentera artikel

 
 

Kommentarer

  • Artiklar

  • Kommentarer



SENASTE MEDIA

2015-02-17 08:50

2014-12-26 09:30


© Politico.se